Att uppleva saker tillsammans gör ofta en upplevelse större än om man gjort den ensam. Detta upplevde vi, en grupp på 13 Jarlabankare, då vi gjorde en resa tillbaka till vår barndom vid ett bokat besök vid barnrikehusen på Stickelbärsvägen vid Roslagstull i Stockholm. Lägenheten som visades är återskapad precis som den såg ut när familjen Jonasson bodde där i slutet av 1930-talet.
För att få flytta in i en lägenhet med två rum och kök i ett barnrikehus krävdes minst fyra barn. Lägenheterna var små – men för de familjer som flyttade från omoderna kyffen i staden var det som att komma in i himmelriket. Här fanns badrum med rinnande varmt och kallt vatten, ett modernt, men mycket litet kök och en tvättstuga i källaren (som dock bara fick användas en gång i månaden).
Att tillsammans med jämnåriga pensionärer få uppleva denna lägenhet, bevarad som den var då vi själva var barn, var stort. Det fanns så många detaljer som vi kände igen, det var som att stiga in i våra egna barndomshem. Samtalen blev livliga då vi delgav varandra våra minnen. ”En sådan hade vi också! ” hördes från flera håll.
På ett litet bord stod en svart bordstelefon i blank bakelit med sin nummerskiva, i vardagsrummet fanns en vevgrammofon redo att spela 78-varvsskivor och på borden låg broderade dukar, omsorgsfullt handgjorda. Det var inte bara föremålen vi kände igen – det var också själva livet som de representerade.
Att jämföra dagens levnadssätt med 1930-och 1940-talets Sverige är mycket tankeväckande och ger perspektiv på hur snabbt samhället har utvecklats. Jämförelsen kan också väcka tankar om vad vi förlorat i form av rimligt tempo och enkelhet. Vi som nu är pensionärer har fått vara med om denna stora förändring, och den tiden lever fortfarande kvar inom oss.
Text: Gudrun Wijk Foto: Bodil Svensson
