En anspråkslös 1700-tals byggnad på en av Söders höjder döljer en konstskatt av oanat slag: en orörd konstnärsmiljö. Jag tror inte att någon som inte tidigare känt till den hade anat vad som döljer sig bakom den bastanta porten.
Det som mötte oss 14 Jarlabankare, sedan vi gått genom gathuset och ner för en trätrappa, var en ovanlig och vacker trädgård – vart vi än tittade syntes skulpturer och reliefer.
I början av 1900-talet köpte skulptören Christian Eriksson gården, och i nästa generation var det sonen Liss Eriksson som tog över bildhuggarateljén och gårdshuset. Han var en av sin tids mest Betydande skulptörer och hans verk finns spridda över hela landet. Liss formspråk är stillsamt och mänskligt, och hans variationer på temat mor och barn återkommer gång på gång i hans konst.
Guiderna Mirjam Allard och Ann Eriksson är båda döttrar till Liss Eriksson och har båda vuxit upp på gården, där de fortfarande bor. Mirjam, som guidade oss under vårt besök, berättade om både sin far och farfar, vilket gav besöket en varm och familjär prägel. Hon berättade också utförligt om hur en bronsskulptur blir till – ett mycket gediget hantverk, vilket kännetecknar Liss Erikssons sätt att arbeta.
Det finns en föreställning om att konstnärer lever bohemiskt och tar dagen som den kommer. Men Mirjam berättade att hennes far arbetade långa dagar och var mycket strukturerad och disciplinerad. Modern Britta Reich-Eriksson var också känd som konstnär, bland annat för sina kyrkfönster.
Gården har varit – och är fortfarande – en levande konstnärsmiljö där den konstnärliga verksamheten kunnat fortsätta i samma anda som tidigare.
Det vilar ett stort ansvar på Mirjam Allard och Ann Eriksson att bibehålla denna konstpärla på Söders höjder.
Text: Gudrun Wijk Foto: Bodil Svensson
