Det är svårt att inte bli imponerad när man besöker Stadshhuset i Stockholm. Det är mäktigt och vackert, konstrikt och överväldigande. Många har säkert sett delar av interiören vid direktsändningarna i tv från de årliga Nobelfesterna, men det är något speciellt att stå där i salarna och ha prakten inpå sig och att själv försöka sig på att skrida nerför trappan som Nobelfest-servitörerna pläga göra.
I slutet av mars var vi, 24 jarlabankare, på besök i Stadshuset – en rundvandring som omfattade Blå hallen, Rådssalen, Prinsens galleri med prins Eugens målningar och Gyllene salen.
Arkitekten bakom Stadshuset är Ragnar Östberg, född 1866. Stadshuset invigdes 1923 (byggnationen startade 1911) och betraktades som ett mästerverk både här i Sverige men även i stor utsträckning utomlands. Stadshuset är till största delen byggt av tegel och bruk. 8 miljoner tegelstenar användes till byggnaden varav en miljon handslagna. Tegelstenarna vägde nära 7 kg styck och det föll på männens lott att kånka tegelstenar till bygget medan kvinnorna släpade på murbruket.
Blå hallen (t.h.) är kanske den sal vi känner bäst till via Nobelfesten. 50 m lång, 30 m bred och med en takhöjd på 22 m och med väggar av oputsat tegel som Ragnar Östberg först hade tänkt sig skulle putsas och målas blå för att anknyta till Mälarens vatten. Men när han såg det vackra röda teglet ändrade han sig.
Taket i Rådssalen (19 m i takhöjd) har frilagda takstolar av trä och är målat av Filip Månssons dekorationsmålarfirma. Mellan träbjälkarna kan man skymta en blå himmel med stjärnor och månar, solar och moln. I den vackra Rådssalen håller kommunfullmäktige sina sammanträden. Där finns också två läktare med åhörarplatser – en läktare för allmänheten och en för journalister som vill följa debatterna. Möblerna – björk betsad med aska – är formgivna av Carl Malmsten och textilierna har Maja Sjöström designat.
Gyllene salen var det sista rum som vi beträdde och det hördes ett antal ”ååååh” när vi klev in i lokalen som fått namn efter sina väggutsmyckningar i guldmosaik, närmare bestämt drygt 18 miljoner mosaikbitar av färgat glas och totalt 11 kg 23,5 karats bladguld. (Se även bilden på Mälardrottningen överst.)
När det kom till utsmyckningen av Gyllene salen så var Östberg intresserad av att använda mosaik och anlitade den mosaikkunnige unge konstnären Einar Forseth för att utföra ett mosaikprov. Men att han sedan skulle få genomföra hela dekorarbetet var alls inte säkert. Forseth tog itu med arbetet, till och med i högre grad än vad uppdraget omfattade vilket bl.a. innebar en skissad Mälardrottning. När Forseth sedan presenterade alla sina förslag reagerade Östberg först positivt, men när han sedan insåg omfattningen och kostnaderna reagerade han med ursinne och meddelade att skisserna inte intresserade honom. Trots detta bestämde sig Forseth för att ”glömma” sina skisser kvar på Östbergs kontor.
Efter ytterligare ett antal turer blev det ändå till slut så att uppdraget gick till Einar Forseth som på senvåren 1921 började med sina målningar på jättelika kartonger som utgjorde förlagan till mosaikerna, som utfördes av en mosaikfirma i Tyskland.
Text och foto: Bodil Svensson
