Vi åkte buss en varm och lite fuktig fredag till Norrtälje och Pythagoras industrimuseum, samma dag som museet fick pris som 2024 års Industriminne visade det sig. Vi fick en fantastisk visning av vår guide Daniel.
Daniel eldar på ”Gamla Bettan” för att kunna köra henne (ovan) och ”Gamla Bettan” stånkar igång och visade besökarna från Jarlabanke att 110-åriga tändkulemotorer är något att lita på. Under tiden hon värms upp berättar Daniel att man tillverkat 4.000 motorer under 60 år. Under åren utvecklades 18 patent på fabriken. Motorerna fraktades med häst och vagn till hamnen för vidare färd, de exporterade över hela världen – Mexiko, Kina m.fl.
Museet ser ut som för 100 år sedan då 90 personer jobbade där med tillverkning av tändkulemotorer, tio timmar sex dagar i veckan. Inga kvinnor fick arbeta i fabriken men däremot på kontoret där de svarade på brev och telefonsamtal från länder världen över. En viktig uppgift för direktören var att lyssna på radio och läsa tidningar och följa utvecklingen i andra länder, på det sättet kunde han förutse var behoven av motorer eller reservdelar skulle uppstå. Produktionen rättades efter det och därmed kunde leveranser ske snabbt.
Bilden t.h. visar Pythagoras industrimuseums pärla, Drott SL-1, en 40 hkr tändkulemotor med generator, som fortfarande kan försörja fabriken med el. Den tillverkades av Nya Aktiebolaget Pythagoras 1932 och installerades på nuvarande plats 3/12 samma år.
Tändkulemotorn är inte uppfunnen här, troligen i Storbritannien, sade Daniel. Däremot är smörjapparaten en Pythagorasuppfinning. Smörjningen sker automatiskt och olika slags fett kan användas beroende på var i världen motorn finns, baconfett, torskleverolja, kokosfett…
Kontoret, där beställningar från all världens hörn togs emot och effektuerades, var spartanskt inrett och låg en bit bort från de mullrande, stånkande och pysande maskinerna i verkstaden.
I ett intilliggande hus har Pythagoras vänner inrett ett rum och kök för att visa hur ett tidstypiskt arbetarhem kunde se ut i Sverige på 1940-talet (ovan t.h.).
Pythagoras var i drift 1898-1979. Då lades fabriken ner och allt lämnades som det stod och befanns. Idag är museet en stiftelse och det finns också, som nämns ovan, en vänförening.
Efter en god lunch på restaurang Åtellet, belägen vid ån i Norrtälje, ställdes kosan till Wira Bruk.
Wira Bruk ligger i Roslagen utmed kustvägen mellan Åkersberga och Norrtälje, cirka fyra mil från Täby C. I en av de två bevarade smedjorna finns de två s.k. knipphamrarna. Om knipphamrarna berättar Lars Edberg (tidigare verksam vid Wira Museum) i en skrift så här: ”Vid knipphamrarna skedde grovsmidet. Där bultades glödande järn och stål samman och formades till ett ”ämne”, d.v.s. början till en värjklinga, en lie eller en yxa. Detta var ett precisionsarbete och utfördes av mästaren. Det var en svårlärd konst att med den stora vattendrivna hammaren forma t. ex. ett lieämne så att det dyra och hårda eggstålet kom att ligga i en smal rand längs liens egg, medan resten av ämnet kom att bestå av det mjukare och billigare järnet!”
Anita, vår guide under den historiska rundvandringen på Wira Bruk, berättade bland annat om Wira Bruks stora betydelse när det gällde tillverkning av vapen som t.ex. värjor.
Bruket startade sin smidesverksamhet omkring 1630 och var under Sveriges stormaktstid landets främsta vapensmedja. Ån som ringlar genom bruket har en fallhöjd som gav stark ström, en nödvändighet för smedjans stora hammare. Här hade man periodvis ensamrätt på tillverkning av värjor, sablar och bajonetter till den svenska armén. Så småningom kom produktionen att övergå till fredliga bruksföremål som liar och yxor. Verksamheten upphörde 1948. Bruksmiljön restaurerades 1965 med hjälp av statliga medel och idag kan man få en känsla av hur bruksmiljön såg ut på 1700- och 1800-talen.
Text: Gunvor Vretblad och Bodil Svensson
Foto: Bodil Svensson
