Det var verkligen ”lapp på luckan”, dvs fullt hus, när Jan Eliasson måndagen den 15 maj gästade Jarlabanke.
Jan Eliasson, född i Gamlestads församling i Göteborg 1940 och numera bosatt i Näsbypark, kan nog sägas vara Sveriges mest framgångsrike diplomat på internationell nivå. Den diplomatiska karriären startade 1965 då han anställdes vid UD. 1982-83 var Eliasson diplomatisk rådgivare åt Olof Palme och 1983-87 generaldirektör för politiska frågor på UD. Ordförande i FN:s generalförsamling 2005-2006 och 2012-16 vice generalsekreterare för FN. Han har medlat i kriget mellan Iran och Irak och från 1992 som FN:s förste undergeneralsekreterare för humanitära frågor var han involverad i operationer i Somalia, Sudan, Moçambique och Balkan. Dessutom har han varit Sveriges utrikesminister under några månader 2006 fram till det Göran Perssons regering förlorade makten.
Månadsmötet med Jan Eliasson lockade många och det gavs också tillfälle att efter Jan Eliassons föreläsning ställa frågor till diplomaten/författaren.
Det uppräknade är bara några nedslag i ett långt och innehållsrikt diplomatliv. En som förstod att Jan Eliassons liv kunde vara av intresse för en stor allmänhet var Albert Bonnier, som för många år sedan började tjata på Eliasson om att skriva en bok, men diplomaten var svårövertalad. 2017 plockade han dock fram sina dagböcker som han fört från 1980, 34 handskrivna volymer sammanlagt, och sedan började han skriva. Med vänster hand handskrivet manus, som sedan tagits om hand av hustru Kerstin och blivit datamanus.
Den 13 maj 2022 gav Jan Eliasson ut sina memoarer i boken ”Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst”, ett stycke nutidshistoria på ett personligt plan.
Och det var om sin bok han berättade på månadsmötet och om sin barndom och om några händelser ur sitt liv. Det var som barn han förstod hur viktiga ord kunde vara när han började samla på dem i ficklampans sken under täcket. Där fanns Karl Mays indianböcker, Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Moa och Harry Martinson m.fl. Förutom ordens betydelse vid en medling pekade Eliasson på tre saker till – tidpunkten, kulturförståelsen och den personliga relationen. Som exempel berättade han om ett möte med de fyra äldste i Darfur, hur de fick berätta om furstammen, men att inget sades om det eldupphör som var målet för besöket. När det fyra pratat klart och Eliasson lyssnat sa de fyra att de kunde ”gå med på det som ni föreslår”, trots att inget föreslagits. Som ett tecken på överenskommelsen överlämnades en levande get som Eliasson fick tvinga helikopterpiloten att ta med sig tillbaka till hemmaplan. Att tacka nej skulle ha varit att förödmjuka de äldste.
Text och foto: Bodil Svensson
