Eftersom Jarlabankes besök i Bellman-huset på Söder den 28 februari snabbt blev fulltecknat, fick vi (åtta jarlabankare) en ny chans att få komma till det gamla 1700-talshuset på Urvädersgränd söndagen den 5 mars, då det var visning för allmänheten. Så här står det på nätet: ”Visningar sker med guide och Bellman-sångare och är både lärorika och underhållande. Guiden berättar om Carl Michael Bellman och sångaren bjuder på smakprov ur Bellmans rika produktion av epistlar och sånger. En visning blir aldrig den andra lik – alla guider och sångare är individualister och betonar olika saker.”
När vi kom dit, fick vi ”klättra” upp för två smala spiraltrappor till den våning, där Bellman bodde under åren 1770 – 1774 och där han skrev merparten av Fredmans Epistlar (’parodier’ på Pauli epistlar i Bibeln) och Fredmans Sånger. Vilken mäktig känsla! Vår ciceron, Staffan Wikström, berättade mycket om huset, om Bellman och om ordenssällskapet Par Bricole, som äger och disponerar huset sedan 1938. Han ”ackompanjerades” av Gunnar Börjesson (bild ovan), som framförde många epistlar och sånger. Fredmans Epistlar är en samling av 82 visor, som utgavs 1790. 1791 utgavs Fredmans Sånger, en samling bestående av 65 visor.
Efter den stora Katarinabranden i Stockholm 1723, uppfördes detta hus på Urvädersgränd. 1764 genomfördes en om- och tillbyggnad, som gav huset det utseende det i stort sett har idag. Vi fick t ex veta, att golvet i den övre hallen sannolikt är lagt med tegelstenar, som samlats och lagts undan efter slottet Tre Kronors brand 1697! När huset var till salu köptes det av sällskapet Par Bricole.
Carl Michael Bellman föddes den 4 februari 1740 i Stora Daurerska huset/Daurerska malmgården uppe på Mariaberget på Söder i Stockholm. Det var en mycket stor tomt med flera byggnader och en barockträdgård, som ägdes av Bellmans farmors mor, Catarina Daurer, som var av adlig börd. Detta gjorde att Bellman senare i livet kom att umgås med högreståndspersoner och så småningom även i Gustav III:s sällskap. Han var ett av 15 barn, varav bara 8 överlevde.
Han blev tidigt erkänd för att ha en enastående förmåga att skriva vers, vilket gjorde att han snart kom ut i Stockholms nöjesvärld. Han njöt av sina framgångar men var inte så noga med sin ekonomi. Lyckligtvis hade hans far en förmögen vän, Anders Lissander, som hjälpte Bellman med hans skulder. Efter två års studier vid Uppsala Universitet (där han egentligen inte var inskriven) fick han en provanställning i Riksens Ständers Bank (utan lön), men med hjälp av kommissarie Lissander fick han senare ett arbete på Manufakturkontoret – ett statligt ämbetsverk. Därefter var han sekreterare i ”Nummerlotteriet” och blev sedermera hovsekreterare hos Gustav III! Han var en väldigt generös och godhjärtad man, så han sparade aldrig pengar för egen del. 1777 gifte han sig med Lovisa Grönlund och fick fyra söner.
På grund av sitt umgänge med kungen blev Bellman, efter mordet på Gustav III 1792, illa sedd och satt fängslad i Slottets högvaktsflygel under 1794 på grund av en penningskuld. Detta försämrade hans hälsa och ledde till att han insjuknade i lungsot och dog den 11 februari 1795.
I det lissanderska hemmet vid Götgatan umgicks Bellman med många förmögna vänner. På den tiden var många betydelsefulla herrar medlemmar i ett eller flera ordenssällskap. Bellman bildade då Bacchi Orden, där han framförde parodiska föreställningar, som drev med ordenshysterin i 1760-talets Stockholm. I denna fantasiorden diktade Bellman om Stockholms fyllbultar och nattfjärilar, som t ex Fredman, Movitz och Mollberg. Ulla Winblad var ordens ”översteprästinna”. Det enda kravet för att få inträde i Bacchi Orden var att minst två gånger, i allas åsyn, ha legat i rännstenen – berusad!
Två av Bellmans nära umgängesvänner, Olof Kexél och Carl Israel Hallman, tyckte om det roliga Bacchi Ordens-sällskapet, och tillsammans med Bellman grundade de efter ett par år, den 15 maj 1779, Det Lysande Sällskapet Par Bricole i Källaren Kejsarkronan på Drottninggatan i Stockholm. Bellman var sällskapets ordensskald och herrarna, som bestod av ”glada Baccus-dyrkare”, skojade och drev med de ”fina” ordnarna. Par Bricole är en biljardterm och betyder ungefär ”av en händelse”.
Efter att vi besökt Bellmans två rum på övervåningen samlades vi alla i Riddarsalen, vars väggar var fyllda av sköldar i samma storlek, men med olika motiv. Fondväggen täcktes av en mycket vacker målning (utsikt mot Djurgården) av konstnären John Ericsson. På bilden t.v. ovan är det Birgitta och Hans Wilhelm som underhåller med Bellmanvisor.
När man har varit medlem i Par Bricole i 50 år, blir man hederskommendör och kan då få en egen sköld gjord. Optimalt är att devisen på skölden har samma begynnelsebokstäver som personens egna initialer! Intressant är, att Povel Ramel blev invald i sällskapet 1943 och blev hederskommendör 1993 (de två tillfällen, då han besökte sällskapet).
Ovan t.v. Interiör från Riddarsalen och t.h. Carl Mikael Bellmans dödsmask.
1829 bildades Den Bacchanaliska Kören (DBK) i Par Bricoles moderloge i Stockholm. Det är Sveriges och Nordens äldsta ännu verksamma manskör, som består av 60 medlemmar. DBK grundades vid avtäckandet av bellmansbysten på Djurgården den 26 juli 1829, då det första framträdandet ägde rum. Sedan dess framträder kören vid bysten denna dag varje år. Dessutom har kören många andra engagemang både inom och utom Sällskapet. Vi fick denna dag lära oss, att en trubadur är den person som har komponerat en visa, medan en lekare är den som framför den.
Tack för en mycket trevlig och innehållsrik dag!
Text: Jana Hammarén Foto: Margareta Torstensson och Barbro Hellström
