En av de varma dagar i juli (24/7) var vi en grupp på 20 jarlabankare som tillsammans med seniorer från Sofia/Katarina äntrade en tidig buss för destination Dalarö. En perfekt dag för att strosa omkring i det lilla samhället, för en timmes rundtur i båt och för att inhämta kunskap.
Redan på Cityterminalen välkomnades vi av dagens guide, Lars-Olof Landin, som driver Dalarö Turistbyrå och som entusiastiskt berättade om Dalarö förr och nu. Dalarö var tidigt en viktig strategisk knutpunkt för alla som skulle passera till och från Stockholm. Mot slutet av 1630-talet lät rikskanslern Axel Oxenstierna inrätta en första inloppstullkammare för kontroll och klarering av all gränspassage. Därefter byggdes ett hotell och Dalarö blev även lotsstation och bas för flottan.
För 300 år sedan brändes Dalarö ner under rysshärjningarna 1719, liksom resten av skärgården. Det enda som förblev oförstört var kyrkan, uppförd 1652. Under 1780-talet byggdes kyrkan ut och fick sitt nuvarande utseende. Utanför den östra gaveln på kyrkan (t.h. på bilden) står en mycket gammal ek, kungörelseeken, som sedan långliga tider använts för tillkännagivanden.
Dalarö byggdes upp på nytt efter rysshärjningarna och blev en hamn för den växande handelssjöfarten. Ett nytt tullhus byggdes och var klart 1788. Idag fungerar Tullhuset (den stora tegelbyggnaden t.h. på bilden) som museum, kulturhus, säte för Dalarös föreningsliv och ett välkomstcentrum. Det var också här vi serverades vårt välkomstkaffe och senare även dagens lunch vilket också gav oss tillfälle att studera både museet och byggnaden i sig där dörrar, fönster och golv är original.
Men innan lunch var det dags för en timmes båttur förbi slottet Sandemar, Dalarö skans och in mellan Ornö och Kymendö – det var till den senare ön, fast då under namnet Hemsö, som August Strindberg lät Carlsson komma som ett yrväder en aprilafton med ett höganäskrus i en svångrem om halsen för att börja arbeta åt änkan Madame Flod. Strindberg kunde skärgårdsmiljön, under några år på 1870 och 80-talen bodde han som sommargäst på Kymendö och på Dalarö 1891 och 92.
Slottet Sandemar stod färdigt i början av 1700-talet och är byggd i karolinsk stil och har en av landets bäst bevarade barockträdgårdar med klippta häckar, skulpturer, symmetri och perspektiv. Från vattnet kan man se en del av slottet och trädgården.
Strax söder om Dalarö ligger Dalarö skans, en fästning som idag är ombyggd till restaurang. Skansen byggdes med tanken att det behövdes något för att skydda fartyg i hamn vid Dalarö och som ett skydd för inloppet till Stockholms skärgård. Någon strid har Dalarö skans dock inte varit inblandad i. Sedan 1935 är skansen byggnadsminnesmärkt.
Eftermiddagen ägnades åt att bl.a. göra ett besök i Anders Franzéns sjöbod som ligger nere vid Fiskarhamnen och idag är ett kulturminnesskyddat museum där i stort sett varje centimeter av väggarna är täckta av bra-att-ha-saker och andra klenoder från Franzéns verksamhet. Franzén fick köpa sjöboden på 1950-talet och det var där han satt och planerade sina vrakutforskningar som bland annat ledde till att regalskeppet Vasa bärgades.
Om man sedan fortsätter uppför Anders Franzéns trappa stöter man på en lätt bedagad skönhet – Societetshuset – som sägs vara den mest storslagna av de s.k. ”schweizervillorna” på Dalarö. Huset fick sitt nuvarande utseende på 1860-talet och var under andra halvan av 1800-talet samlingsplats för mer eller mindre kända stockholmare. 1868 hyrde t.ex. författaren August Blanche rum där för att få lite inspiration. Societetshuset är förklarat som byggnadsminne.
Vill man ta sig till Dalarö på egen hand för att vandra runt och titta på ortens fina byggnader, njuta en matbit på någon restaurang eller ta färjan över till Ornö för ett besök där, så går det bra att ta sig dit med kommunala färdmedel. Buss 807 avgår från Gullmarsplan, man byter sedan buss efter dryga halvtimmen vid Klockarleden och tar buss 839 till Dalarö/Hotellbryggan. Totalt en resa på ca 1 timme och 10 minuter (inkl. väntetid vid Klockarleden). Bussarna går ungefär 2 ggr/tim. under rusningstid.
Text och foto: Bodil Svensson
