Tillsammans med SPF:s seniorer från Vallentuna och Lidingö reste vi den 14 mars, en lite kylig marsdag mot Norrköping och Arbetets museum.
På 1910-talet var Holmens Bruk, som även hade textiltillverkning, ett av Norrköpings största företag och när textilfabriken skulle byggas ut var det till en början svårt att hitta en lämplig plats. Mitt i Motala ström fanns den lilla ön Laxholmen och där bestämdes att det nya väveriet skulle ligga. Byggnaden liknar ett strykjärn och kallas idag just för – Strykjärnet – och är en av Norrköpings mest välkända byggnader. När det nya väveriet skulle byggas torrlade man den delen av Motala ström och idag ser det ut som att Strykjärnet är byggt direkt i vattnet.
De sista tygerna tillverkades i början av 1960-talet och på 1970-talet bestämdes att den sju våningar höga industribyggnaden istället skulle bli ett museum – Arbetets museum – som invigdes 1991. Granne med museet, mitt i Motala ström, sticker en 14 meter hög skorsten upp – ”Den femte skorstenen”, ett murat konstverk av Jan Svenungsson. Utanför museet finns Susanna Arwins ”Den svenska tanten” i brons, här flankerad av två levande Jarlabanketanter – Gudrun Wijk och Birgitta Danielsson.
Vi hade nog väntat oss att museet skulle vara mer inriktat på den verksamhet som tidigare funnits i huset, så vi blev lite besvikna på utställningarna. Här fanns istället ett antal andra, och visserligen intressanta, utställningar med fokus på människors berättelser om vardagsliv och arbetsliv i allmänhet. Här finns t.ex. EWK-museet med en permanent utställning kring den kände politiske tecknaren Ewert Karlsson, EWK.
Löfstad slott, som ligger cirka en mil utanför Norrköping, var nästa sevärdhet på vårt schema. I norra flygeln på slottet, i en genuin slottsmiljö, avnjöt vi en god lunch före visningen av själva slottet. Slottet är ett av Sveriges mest välbevarade 1600-tals slott och unikt på det sättet att det aldrig sålts utan bara ärvts inom samma släkt.
En bra guide med djup kunskap om ämnet och med förmåga att göra berättelserna levande gjorde visningen underhållande. Det var spännande att lyssna på olika berättelser, som om den stora branden på slottet 1750, kärleken mellan riksmarskalken Axel von Fersen och den franska drottningen Marie Antoinette, och om den sista ägaren, Emilie Piper, som i sitt testamente 1923 bestämde att slottet skulle bli ett museum.
Byggnaderna och godsets ägor förvaltas sedan 1940 av Riddarhuset genom en stiftelse.
Text: Gudrun Wijk Foto: Peter Holgersson AB (Strykjärnet) och Margareta Torstensson
