Tisdagen den 8 september var det upptakt till höstens föreläsningar i bibliotekets hörsal i Täby C och ett 40-tal Jarlabankarna kunde återknyta bekantskapen med Carl Wahren, som kåserade och spelade piano. Carl har gästat Jarlabanke tidigare och det var många som nu återkom för att lyssna på nya berättelser varvade med musik av olika slag. Carl inledde med att berätta om tre goda råd han tidigt fått från sin mamma:

  1. Livet är en bumerang – man får tillbaka det man skickar ut.
  2. Glöm aldrig att vara nyfiken. Ställ frågor.
  3. Du ska spela piano

Den sista punkten är kanske inte oss alla förunnat att verkställa, men de andra två tål att tänka på. Där finns mycket av sanning.
Carl resonerade vidare kring musikens makt och dess användning som enande faktor både i demokratins och frigörelsens kamp samt i stadfästande av makt, men även i förmågan att kunna bygga broar mellan folk och idéer. 
Carl berättade också om möten med några specifika människor. I mitten av 50-talet träffade han Harry Martinson, en man med otrolig karisma, som gav råd till de unga studenterna i Uppsala: gräv där du står, hjälp dem du kan, sök fakta och sanning, fall inte för klichéer.

Eva Fidernokova var ett annat möte – 2,5 år i koncentrationsläger, överlevde 13 utsorteringar. Hur överlever man? Det gäller att fokusera, rikta in sina tankar på något – hur kan jag hjälpa en medmänniska idag? Hur kan jag sabotera en maskin?

Ett tredje möte var det med Josephine Baker, som kom på besök till Norrköping för konserter. – En fantastiskt charmig dam, som kunde göra en 21-åruing yr i mössan, berättade Carl och uttryckte sin beundran för Baker som vuxit upp som gatubarn, som försörjt sig som dansare på gatorna, blev upptäckt och flyttade till New York och sedermera till Frankrike. I Frankrike uppbar hon en viktig roll som spion – spelade rollen som den ytliga och förflackade kvinnan och fick herrar att försäga sig om strategiska planer. Hon spionerade åt motståndsrörelsen och efter kriget dekorerades Josephine Baker med Hederslegionen för sin insats under kriget.

Som avslutning ägnade sig Carl Wahren åt historier från djurens värld – om papegojan som förtjänade sitt uppehälle som ”vaktpapegoja” i en liten affär i Frankrike, om hunden i London som prick klockan sex kom till en viss pub för ett få en pint öl, om den fiskande katten, om ledarhunden som klart kunde skilja mellan sitt arbete och sin fritid och om apor som lärt sig diagnosticera sjukdomar och som visste vilka läkemedel som skulle hämtas till bot och bättring.

Mer av Carl Wahren blir det under hösten då Jarlabanke en gång i månaden öppnar pianobar på Ångaren med Carl vid pianot.

Text och foto: Bodil Svensson