Tillsammans med medlemmar från SPF Idun och SPF Jarlabanke upplevde vi tre intensiva dagar i Glasriket i Småland. Att våga resa ensam, men med en seniorgrupp, vill jag varmt rekommendera. När man som jag blivit ensam efter att ha varit två i många år, kan det kännas obehagligt och ovant att åka iväg ensam, blotta tanken kan kännas skrämmande, men den som vågar har allt att vinna.
Söndag 17 september
Vi lämnade Stockholm i en bekväm buss tidigt på morgonen. Första anhalten på resan var Gamla Linköping, ett friluftsmuseum jämförbart med Skansen i Stockholm. Merparten av byggnaderna i Gamla Linköping flyttades dit under 1950- och 1960-talen men var nära att rivas under 1960-talet. Tur att så inte skedde; det är otroligt betydelsefullt för kommande generationer att få uppleva alla dessa gamla byggnadsminnen som är ett mycket viktigt kulturarv.
Efter en god lunch fortsatte vi vår färd till Kosta Boda Art Hotel, där vi checkade in för två dygn. Hotellet kallas inte utan anledning för Glashotellet, det är inrett med glaskonst, både fasta installationer och glaskonstutställningar. Sammantaget finns glaskonst till ett värde av 50 miljoner kronor och allt är till salu!
På kvällen serverades en så kallad hyttsillsmiddag med musikunderhållning och glasblåsvisning. Måltiden bestod främst av insaltad sill, tillagad med lök och grädde, och naturligtvis även isterband. Till kaffet serverades traditionell småländsk ostkaka med jordgubbssylt och vispad grädde. Allt mycket uppskattat av oss resenärer. Före middagen fanns tid att utnyttja hotellets vackra spaavdelning, med fri tillgång till pool, bastu, gym med mera.
Måndag 18 september
Denna dag började med en visning av Kosta Glashytta. I skenet från de varma ugnarna kunde vi följa hur den glödande glasmassan tog form och en kunnig guide berättade om tillverkningen. Efter denna start på dagen började det som för mig var resans höjdpunkt, en intressant tur genom Vilhelm Mobergs utvandrarbygder. En fantastisk guide, Jan Åke Karlsson, berättade medryckande om Vilhelm Mobergs liv och författarskap, samtidigt som vi besökte viktiga platser från författarens liv.
Vilhelm Moberg föddes 1898 i ett soldattorp i byn Moshultsmål i Småland i ett mycket fattigt Sverige. Han var en produktiv författare och skrev närmare 20 romaner och mer än 30 dramatiska verk. En av mina favoritromaner är ”Din stund på jorden”. När jag nu själv blivit gammal är det särskilt ett citat från boken jag bär med mig: ”Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är din stund på jorden!”
På äldre dagar plågades Vilhelm Moberg av värk i nacke och rygg efter allt stillasittande då han skrev. De sista åren av sitt liv hade han svårt att skriva samt en oro för att åldras. Han begick självmord tolv dagar före sin 75-årsdag, den 8 augusti 1973, genom att dränka sig vid sin författarstuga i Roslagen.
Tisdag 19 september
Vi lämnade Kosta Boda Art Hotel efter en god och lyxig hotellfrukost. Växjö och Utvandrarnas hus var den första anhalten på vår väg tillbaka mot Stockholm. Utvandrarnas hus är ett museum som på ett intressant sätt berättar om den massiva utvandring som skedde under 1800-talets andra hälft och 1900-talets början. Svenskar i tiotusental lämnade då Sverige för gott för att söka lyckan i Amerika. Detta var under en tid då livet i Sverige var ett evigt slit och hårt arbete för att överleva de långa, obarmhärtiga vintrarna. Många av oss, liksom jag själv, har kanske förfäder som var en av dessa utvandrare, vilket då gör museet extra intressant.
Smålands glasmuseum, granne med Utvandrarnas hus, visar glaset från olika tidsepoker och har en av de största samlingarna i världen, med glas ända från 1700-talet fram till vår tid. I början av 1960-talet blev det en minskad efterfrågan på hushålls- och prydnadsglas och flera glasbruk blev därför tvungna att lägga ner sin verksamhet. Nu finns endast ett fåtal i drift, däribland de välkända varumärkena Orrefors och Kosta Boda.
På vår fortsatta hemväg mot Stockholm stannade vi för en bensträckare och en gemensam god avslutningslunch, innan vi åter var i Stockholm vid 19-tiden.
Text och foto: Gudrun Wijk
