Barbro Westerholm berättade vid månadsträffen den 12 april 2016 om hur hon började sitt yrkesliv och så småningom kom in i politiken. Intresset var hälso- och sjukvårdsfrågor och läkemedel.Vi fick en beskrivning av riksdagsarbetet och de mångsidiga frågor som arbetades fram till lagar och bestämmelser. Dit hör tobakslag, riksdagsledamöters sidoinkomster, insemination, åldersdiskriminering.

Hur det är att vara riksdagsledamot och vad som händer under ett år och en arbetsvecka förklarade Barbro. Riksdagsledamöter över 65 års ålder utgör inte mer än 2,7%. Det betyder att de bara är 7-9 personer. Men nu har de skapat ett nytt ord, de är ”årsrika” och vi skall alla använda det så mycket att det kommer med i Svenska Akademiens ordlista.

Text och foto: Per Nisses

Läs mera här om vad hon berättade om sitt arbetsliv…

Barbro Westerholm berättade:

– Roligt att vara här denna vackra vårdag. Jag bor i innerstaden och går till riksdagen genom Humlegården. Nu har krokusarna kommit ut. Snart kommer träden också! Det är fantastiskt att ha allt framför sig.

Det jag ska berätta om idag är erfarenhet om riksdagsarbetet, både framför och bakom kulisserna. Jag vill börja med att säga något om varför jag är i riksdagen.

Jag är alltså läkare, jag hade tänkt mig att bli barnläkare, men en fjärdedel av vår kurs gifte sig med varandra, vilket innebar att den kvinnliga delen valde bort jourtunga verksamheter, för kvinnliga läkare har också många barn. I min generation var det lite att ha fyra barn. Fem.sex var vanligt.

Det innebar att jag lämnade kliniken och ägnade mig åt forskning och läkemedelsfrågor och byggde upp läkemedelsrapporteringen – talomedin – och neurosedinkatastrofen. Jag fortsatte i Apoteket AB och 1979 blev jag tillfrågad att bli chef för socialstyrelsen – det hade jag inte kunnat drömma om. Jag försökte övertala ministern som frågade mig.

Det var frågor som stod nära mig, barnomsorg, äldreomsorg, hälso- och sjukvårdsfrågor och så vidare. Jag trädde väl över på politikens arena mer och mer, vilket inte ministrar tyckte om.

”Generaldirektörer ska vara tjänstemän och inte ge sig in i den politiska hetluften”. Det gjorde att det inte var tal att diskutera omförordnande. Jag gick tillbaka till Apoteksbolaget. Någon sa då ”det var synd, du har ju blivit politiker i socialstyrelsen, ska du inte göra det?”.

Jag tänkte att jag kan göra det vid sidan om, men då måste jag välja parti. Jag läste igenom deras socialpolitiska program och hittafr Folkpartiets äldreprogram ”Det glömda Sverige” från 1984. Det som stod där var det som socialstyrelsen tog fram 1981.

Det stod bland annat här att människor borde väl få arbeta, om de kan och vill, även efter 65-årsdagen. 1976 hade pensionsåldern sänkts från 67 till 65 år, utan att diskutera det med generationen det gällde. I socialstyrelsen märkte vi tt en hel del av våra medarbetare tvingades gå i pension vid 65, som mådde riktigt dåligt av det. Vi gjorde en intervjustudie som visade att det var ganska många som gärna fortsatt ett tag till. Kanske inte heltid, men deltid.

Vi föreslog 1971 att den som vill och kan får arbeta till 75, eller i alla fall till 70 års ålder. Men det var lika tokigt i folks ögon som när vi, några år tidigare, rekommenderade att man ska äta 6-8 brödskivor om dagen. Anna Tille var med då.

Den diskussionen dog. Men det återfanns i det glömda Sverigeprogrammet. Jag ska inte göra reklam för politik, men jag hade en liberal pappa, så jag sökte mig naturligt till librala partiet som stämde väl överens med det vi tog fram i socialstyrelsen.

1988 kom jag in i riksdagen. Om någon berättat det tio år tidigare hade jag trott att de var galna. Jag skulle bli klinisk farmakolog och vikariera som underläkare på Karolinska institutet. Men det blev riksdagen istället. Att komma in där utan kommunal eller landstingskommunal erfarenhet.. Den enda erfarenheten av politik var att arbeta direkt i närheten med hälso- och sjukvårdsministrar. Men i övrigt var det mycket att lära.

Då kan man säga att riksdagen är ett fantastiskt universitet. När man kommer in som ny får man gå på den ena kursen efter den andra om administration, om hur budgeten är upplagd. Ja, bara en sån sak som att hitta i riksdagshuset är en konst! Det är många gångar att gå i och jag märker fortfarande att jag har mina vägar från punkt A till B, medan andra går andra vägar. När man är i sällskap med någon undrar man ”Jaså, du går denna vägen?”. Det finns mycket under jord att gå i mellan de olika husen, och som sagt var, det är en konst.

Också att lära sig hur man skriver motioner, att de ska vara korta. Långa, långa, långa motioner med förslag till riksdagen orkar ingen läsa. Man får också lära sig att de flesta motioner, över 99%, avslås. Några begrvs med krans. Det kommer alltså in på hösten under allmänna motionstiden en sådär 3600 motioner från ledamöterna. Vi har llmän motionsrätt och kan komma med förslag om precis vad som helst.

Hur gick det sedan för motionerna? Det gick faktiskt ganska bra! Det går bra om man är envis och det finns bra kunskapsunderlag bakom.

En av de första motionerna handlade om tobakslag. I slutet av 80-talet hade vi ingen lagstiftning om tobak. Hälsoeffekterna var väldokumenterade. Men vi drev ett förslag på att cigarettpaket skulle kosta lite mer för att lågga resurser på hälsouåålysning. Men vi fick tummen ner.

Varför blev det då en lag? Margareta Winberg hade bildat en grupp av kvinnliga riksdagsledamöter. Det fanns en tradition att kvinnor samarbetade över partigränserna. Det kom in 1921 när fem kvinnor valdes in i riksdagen. De fann att ”om vi ska få något igenom måste vi samarbeta trots olika partier”. Den traditionen fortsatte. Mot våld i nära relationer, på krigsskådeplatser och så vidare.

Margreta Winberg startade alltså en tvärpolitisk grupp för att få igenom en tobakslag. Det gick sådär. Hon efterträddes av Margareta Fleetwood. Sedan fick jag ta över stafettpinnen. Vi tyckte att vi hade väldigt goda argument och använde alla socialstyrelsens skäl bakom varför vi skulle ha en tobakslag – främst till skydd för barn och ungdomars hälsa, men också att inte exponeras på arbetsplatsen.

I slutet av maj, Världshälsoorganisationens dag, 1992, skulle en proposition läggas. Vi skulle ta emot den man som skulle berätta om proposition som sa ”det blev inget, övriga regeringspartier säger att det inte finns opinion för en sådan lag”.

”…mhm” sa vi, ”då måste vi skapa den!”.

Då etablerades läkare, lärare, farmaceuter, mot tobak. En rad olika organistaioner mot tobak. De satte igång med en artikelserie i DN som de andra tidningarna tog efter. Våren 1993 ordnade Aftonbladet telefonsluss då Mona Sahlin satt och svarade, det blev ett sådant opinionstryck, ”Regeringen, varför kommer ni inte med en proposition?”. Till slut gick den igenom i riksdagen.

Det visar vilken kraft det är när man tvärpolitiskt enas om att driva en fråga. Det kvinnliga tvärpolitiska nätverket drev andra frågor. Vi fick fram pengar till så kallad genusforskning som betraktades nedlåtande. Men vi slöt oss samman om en motion. Det var faktiskt 141 kvinnor i riksdagen som skrev på den – det vill säga nästan alla de kvinnliga ledamöterna. Några män också.

Det blev pengar och professurer. Där kom vi i mål!

En annan fråga vi också gjorde tillsammans var att få till ett register över riksdagsledamöternas förmögenheter. Vi fann att då och då uppenbarades skandaler. Till exempel att man satt undan pengar på ett oriktigt sätt. Det ser vi ju nu, vad som hänt gällande det. Och hur journalisterna försökte få fram information om var och en av oss. Ibland blev det lite snedvriden information. Vi sa ”det är väl bättre att alla redovisar vilka sidouppdrag vi har och vilka inkomster det blir”.
Där fick vi jobba i flera år innan det blev ett frivilligt register. Nu är det obligatoriskt. Det är oerhört bra att det finns! Här redovisas det öppet, och det skapar förtroende för de som fått uppdraget i riksdagen.

Jag ska återvända lite till det praktiska riksdagsarbetet. Hur ser en vanlig riksdagsvecka ut?

Jag hade en kollega från Värmland. När jag var där och hälsade på sa de ”är du här? Trodde du flyttade till Stockholm”. Ska man vara ledamot och kommer från andra delar av landet än Stockholm måste man också visa sig på hemmaplan och lyssna av vilka problem de har på hemmaplan och vad de vill få framfört i riksdagen. Måndagar är man på hemmaplan.

Bor man i Lycksele eller Pajala, eller faktiskt Torsby eller Varberg, en ort som det tar tid att ta sig ifrån… då är det tidig uppstigning eller att åka kvällen innan som gäller.

På utskottsmöten behandlas motioner från allmänna motionstiden, men även de motioner som väcks av propositioner från regeringen. Allt från budgetproposition till mindre frågor, till exempel åldersdiskrimineringen jag kommer tillbaka till – det är ingen liten fråga, men en delfråga jämfört med budgeten.

Mötena pågår till lunch, sedan vidtar interpellationsdebatt som börjar klockan 13 och avbryts klockan 16 av riksdagsgruppmöten. Grupperna träffas på tisdagar.

Sedan är det kammardebatter som pågår till senast 22 på kvällen. Är det sent på terminen kan det pågå till klockan 23. De är av olika karaktär beroende på vilket utskott som debatterar i kammaren.
Vi vet att till exempel i utbildningsutskottet blir det långa debatter. Likaså gällande integrationspolitik. Försvarsdebatter är kortare.
Man får egentligen tala hur länge som helst, men det finns en regel som säger att man inte bör använda mer än 10 minuter, helst 4-6 minuter. Man hinner säga mycket på den tiden.Sedan är det repliker. När man räknar ut hur lång tid en debatt kan ta lägger man på 50%. Så lång tid brukar replikerba ta, ungefär. Det räcker oftast.

Torsdagar är det utskott igen. Sedan kammardebatt. Klockan 14 avbryts det hela av en frågestund då man träffar 4-5 ministrar och kan ställa vilka frågor som helst. I torsdags frågade jag Gabriel Wikström om den lag om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor som gick i kraft den 1 april i år. En lag vi väntat väldigt länge på!

När insemination – befruktning med en mans spermier till en kvinna – infördes 1985 motionerade Vänsterpartiet om att detta skulle komma ensamstående kvinnor till del, eftersom de får adoptera sedan lång tid. Jag började motionera 1992 om det. Vi har fortsatt motionera och fått nej hela tiden, ända fram till 2012 då vi fick ja i riksdagen. Då skulle det tas fram en proposition och det tog ett par år. Förra våren kom en proposition till riksdagen och beslut togs i januari i år. Det är lång tid däremellan!

Den 1 april skulle det börja. Inget aprilskämt! Men landstingen ställer inte upp på detta!

Det är många kvinnor som åkt till Köpenhamn eller Helsingfors för att få hjälp med assisterad befruktning. Det är tillåtet runt Östersjön, men inte hos oss. De som har tunna plånböcker har väntat. Men landstinget skickade inga pengar. Frågan prioriterades inte. Jag tog upp det i riksdagen förra torsdagen och hälso- och sjukvårdsministern Gabriel Wikström var lika upprörd han.

Vi tog upp det från två håll för att det skulle bli verklighet för kvinnorna. Då kom jag på att vi har ju en lagstiftning om fri rörlighet. De kan få pengar från Försäkringskassan om de åker utomlands. Men det är dumt. Det blir ju dyrare för Sverige än att vi gör det själva.

Det är ett exempel på en fråga som kan verka liten. Den handlar om cirka 800 kvinnor om året. Men den visar hur mycket tid det tar att få fram en lagstiftning. Inte ens när man fått igenom den blir den förverkligad.

Tillbaka till torsdagar! Då fortsätter debatterna till klockan 22. Fredagar är det interpellationsdebatt som pågår så länge som det finns frågor. Ministrarna måste ställa upp inom 14 dagar för att svara på frågor från ledamöterna. Det är en riksdagsvecka.

Höstterminen invigs med pompa och ståt, kung och drottning och så – sedan allmän motionstid då vi får motionera om det vi finner angeläget – sedan kommer budgetpropositionen.

Våren präglas av att besvara alla motioner – men före ett datum i mars ska också regeringens planerade proposition inkommit för att kunna behandlas under våren. Det som kommer senare får då tas upp till hösten istället.

Var fjärde vecka är plenifri, då man kan jobba hemifrån – vilket betyder väldigt mycket för just kontakten med hemmaplan, men framför allt för de som är borta från sina familjer.
Detta med att vara borta från familjen är en viktig faktor när det gäller diskussionen om inte minst:
”Varför är det så få årsrika människor i riksdagen?”

Vi gjorde en kartläggning av 60-plussarna som fanns i riksdagen under 2000-talet om de skulle fortsätta eller lämna riksdagsdagen. Denna bundenheten i riksdagen som har minskat nu, visst, men det kostar ändå på att vara borta från sin familj. Är det dessutom så att make/maka på hemmaplan är ännu mer till åren kommen och kanske dessutom sjuk och behöver insatser så fortsätter man inte. Men kanske går tillbaka till kommunal- eller landstingspolitiken. Det ska man tänka på när man säger att man tycker vi är för få årsrika inom politiken.

Ni ska snart få ställa frågor. Men jag vill berätta vad jag tycker om att SPF och PRO varit så aktiva inom politiken. SPF Seniorerna tycker jag, inom ett par frågor, har haft det viktigaste inflytandet.

År 2013 fick vi en bred lag om åldersdiskriminering som utvecklade den från 2009 som bara omfattade utbildning och arbetsliv. Det var bara där som man inte fick diskriminera på grund av kronologisk ålder. Men 2013 kom en lag som är emot diskriminering på grund av kronologisk ålder även inom hälso- och sjukvård och när det gäller tillgång till varor.

Detta arbete började SPF med 2001 och har drivit fram kunskapsunderlag, först ensamt, sedan tillsammans med de andra fyra rikstäckande pensionärsorganisationerna och LSU, ungdomarnas paraplyorganisation.

Det har varit viktigt att få med ungdomarna eftersom båda generationerna utsätts för diskriminering på grund av ålder. Regeringen har också tagit en strategi mot våld oh övergrepp mot åldersrika personer i nära relationer. Det arbetet började SPF med 2001 och det har lett till motioner och utfrågning i riksdagen – och till slut också en nationell strategi för att förebygga att detta inträffar, men också hjälpa årsrika människor som råkat ut för våld och övergrepp i nära relationer där make/maka/son/dotter har varit den som orsakat övergreppen.

Detsamma gäller maxtaxa inom äldreomsorgen. Förändringen i tandvårdsstödet var väldigt kostsamt och är det fortfarande, men går inte upp till de sexsiffriga belopp som det kunde göra i början av 2000-talet, vilket är pensionärsorganisationernas förtjänst genom regeringens pensionärskommitté som det lyckats gå igenom.

Jag skulle vilja säga att vi är 2,7% av riksdagen som är 65 år eller äldre. Ibland är vi 7 och ibland 9 stycken. Om man tittar på vad de få årsrika ledamöterna gör så är det att man fortsätter inom det politikområde där man har sin djupkunskap. Om det är jordbruk, näringsliv eller sociala frågor som jag då försöker begränsa mig till och hälso- och sjukvårdsfrågor.

Vi skulle behöva vara fler! Det där med livserfarenhet behövs i politiken. Björn von Sydow och jag har bett riksdagens utredningstjänst ”vad finns det för forskning som påvisar värdet av livserfarenhet i beslutsfattande?”

Då visar forskning att årsrika personer är bättre på att ta beslut i komplicerade frågor. Unga människor är bättre när det gäller en nisch, ett smalt område där de kanske studerat på universitet.
Men när det kommer till komplicerade frågeställningar är den årsrika generationen mycket bättre på att lösa dem än den yngre.

Tittar man på statsmän som Adenauer och andra var de ju väldigt erfarna när de tog på sig uppdragen som de ansvarade för efter andra världskriget.

Men nu har jag pratat i nästan 45 minuter, eller inte riktigt, men då är det dags för frågor om ni har några. Var så goda! Men jag kan inte namnen på er. Det brukar alltid bli tyst när man avrundar så här.

• Ordet ”årsrik” är så vackert. Använder man det i riksdagen?

Barbro: Ja, man börjar. Det är P O Andersson som börjat med det. Just gällande åldersdiskrimineringen fann vi att i synonymordböckerna fanns ord som ”vis av erfarenheter”. Det står på Svenska Akademiens väntelista. De vill se att det får bred användning innan de tar in det. Så jag uppmanar alla tt använda det så mycket som möjligt.

I riksdagen börjar man använda det i en del debatter. Jag vet inte om det är av artighet mot mig, men det börjar användas så det kommer in i protokollet. Jag hoppas på det!
Besluten som togs på 90-talet är inte aktuella längre då man lever så mycket längre idag.

• Jag tror vi skall vara väldigt glada för att vi har den här damen i den politiska hetluften med sitt kunnande och sin erfarenhet.

• Och vet ni, nu när många av oss tycker att dagen är slut och vi ska gå hem… inte denna dam! Klockan 16 ska hon vara i riksdagen för debatter och beslutsfattande. Så gå hem och träna eller hitta på något!

• Jag har varit och plockat blommor till dig, Barbro!